Jag har alltid tänkt att jag ska vara pedagogisk och inte skrika och gorma och hotas som förälder. Men nu har det gått så långt att efter tre försök åker han in i sovrummet och resesängen. Det går liksom inte att resonera med honom över huvud taget. Han bara skriker tillbaka eller sparkas och slåss. Hur lätt är det att inte höja rösten då? Jag ber honom lugnt och sansat att vara tyst en stund så vi kan prata och jag får ett illvrål tillbaka. Jag ber honom titta på mig och han ålar sig bort eller vänder bort huvudet. De där time out perioderna blir mer och mer lockande helt plötsligt.
Jag avskyr att vara arg på min son, men som det är just nu så testar han mitt tålamod mer och mer för varje dag. Känner mig urusel och elak när jag bär in en vrålande unge och sätter honom i sängen och stänger dörren när jag går ut, men det är enda sättet för att få honom så pass lugn att han kan lyssna och förhoppningsvis förstå det man säger till honom. Efter ett sådant bråk är han oftast snäll och rar resten av dagen. Men det är så tråkigt att det är det som ska behövas, vareviga dag.
Ja, jag vet, han är bara två och ett halvt och han har precis fått en lillasyster. Men jag tycker inte att det är okej att han får bete sig som ett as var eviga dag och komma undan med det som uppmärksamhetssökande. Oftast är det inte ens av svart/avundsjuka han gör något längre, utan när han har båda föräldrarnas uppmärksamhet och lillasyster ligger och sover. Okej att han busar runt när jag sitter och ammar eller har henne i knäet, det kan jag förstå bättre än de här "vägra lyssna och göra det jag inte får tre gånger till på pin tji"-tillfällena som gör mig galen. Han är väl medveten om att han inte får och ändå gör han det.
Med det sagt, så älskar jag min son över allt annat och vill bara hans bästa, men det betyder tyvärr även att sätta gränser och det är inte lätt alla gånger. Speciellt inte när man får ett spjuverleende som svar när man säger "Nej, du får inte kasta mat på golvet" och sedan faller ännu en bit till golvet, ännu mer med flit än gången innan.
 |
| Bustrollet i sitt esse... |
Denna underbara trotsålder :) Meja får också enorma utbrott dagligen, vissa dagar knappt nåt alls och vissa dagar hur många som helst känns det som. Vi kör också på den taktiken att om hon inte lyssnar efter ett par varningar så åker hon in på sitt rum där hon får lugna ner sig. Oftast hjälper det riktigt bra för efter bara ett par minuter så kommer hon ut och säger förlåt. Det märks att hon lär sig av detta och jag tycker det är en betydligt skonsammare taktik än att man t.ex skulle försöka kompromissa eller i värsta fall - bli så arg att man tappar fattningen totalt. Det är viktigt att man visar vem som bestämmer och står fast vid sin ståndpunkt som förälder. Det handlar ju i grund och botten om uppfostran och inte låta barnet ta över.
SvaraRaderaJa du vännen, den där tiden är tuff o man känner sig maktlös. Han är ju smart det lilla livet, så han vet ju när han ska "stöka till det" .
SvaraRaderaDu gör det jättebra o även om det kanske inte är nån tröst just nu så kommer det att ge med sig;)
Skickar med en liten styrkekram till dig;))
kramizzzzz
Ja denna tiden är tuff, Milo är precis likadan nu, har varit det ett tag. Är glad att bebisen ligger i magen nu, så man åtminstone ett tag till bara har en liten en att hålla efter och ha tålamod med *ler*
SvaraRaderaDu gör i alla fall inget fel!