Så låter det ganska ofta hemma hos oss nu. Det som sonen håller i handen eller det man ber om att få, typ nappen när man tycker att han inte behöver ha den just nu, försvinner in i en armhåla eller dylikt och ett bestämt "Mim!" kommer ut. Sötis på sitt sätt. Men guud vilket humör och trots. Tar det någonsin slut?
Det är jättekul att han börjar prata mer och mer och man förstår honom mer och mer. "Mamma stanna," sa sonen idag när jag skulle resa mig ur soffan, och upp kom handen som pricken över i. :P Nu tycker han iofs att det är kul att säga "Dumma mamma" också.
Otroligt nog har Ludvig (för en period) gett med sig lite i sitt värsta bråkande. Våra frågor får alltid nej till svar, men det går oftast att lirka till ett agerande i den riktningen som vi vill. Väntar bara på att det vänder igen ;)
SvaraRadera