Our little dare devil

Är det inte det ena så är det det andra... Fick höra att sonen även på dagis visar upp sina klättertalanger. Står på rangliga stolar inför en hänförd publik och applåderar sig själv glatt medan fröknarna med hjärtat i halsgropen gormar att han ska sitta på rumpan på stolen. Det är alltså inte bara hemma hos oss han leker apa.

Klättra upp på stolar är väl en sak, men från stolen kommer man även upp på bordet. Och det är mycket roligare att stå på bordet och hoppa än på stolen. Behöver jag säga att vi föräldrar inte är särdeles roade? Det värsta är att minsta lilla postitiva reaktion göder denna fascination för höjder och klättring...

Han är lite tokig vår son... Men det är väl ingen nyhet? :P