Veckans Novell

Min novell blev inte klar förra veckan... Nu verkar det ju inte vara så att någon saknade den heller, så! :P Men den här veckan blev det en i alla fall. En kortis. :P De första, fetmarkerade, raderna är samma för alla deltagare. Är du intresserad av att vara med? Klicka här för att komma till tråden på forumet. :) Klicka här om du vill läsa novellen. :)

Klicka på bilden för att läsa fler noveller.

Vilse i snön

Snön yrde och det blåste nordanvind när jag famlade i mörkret efter ett fotfäste. Din hand försvann från mig och nu var jag ensam, kall och rädd, riktigt rädd.

Jag visste att gå på tur hade varit en dålig idé. Vädret, som hade sett så lovande ut, hade nu förändrats till ett inferno av blåst och snö. Det hade plötsligt blivit becksvart ute. Jag kämpade mig framåt i snön, arg på att skidorna inte ville som jag ville. Jag skulle ha lyssnat på varningsklockorna som ringde när du föreslagit att gå upp på fjället. Nu skulle jag aldrig få se dig mer.

Jag försökte ropa efter dig, men min röst dränktes i vinden. Jag hade ingen aning om åt vilket håll jag borde gå åt, men jag vände 180 grader och försökte ta mig tillbaka, åt det håller jag åtminstone trodde att vi kommit ifrån. Jag visste att jag var tvungen att röra mig för att inte frysa ihjäl. Jag undrade om någon visste att vi gått på tur, om någon skulle sakna ett par från Stockholm.

Jag försökte komma ihåg allt jag hört om vad man ska göra när man går bort sig i en snöstorm, men kylan gjorde att jag inte kunde tänka klart. Jag kunde inte tänka på annat än att jag måste ta mig tillbaka till hotellet. Överlevnadsinstinkten drev mig framåt, även när jag ville ge upp och sjunka ner, gråtandes i snön.

Tårarna som strömmade ner för mina kinder, frös direkt, och gjorde mina kinder ännu mer frusna än de redan var. Hela min kropp värkte av ansträngning och jag andades tungt. Jag önskade att jag var i min sköna säng och vaknade upp ur en hemsk mardröm, men sådant tur hade jag inte.

Ett svagt rop nådde mina öron och jag vände mig mot ljudet. Jag kunde urskilja din röst genom blåsten. Du var i närheten! Mitt hjärta bankade fortare, men av glädje och inte ansträngning den här gången. Jag ropade tillbaka, ropade så att jag blev hes. Plötsligt var du intill mig och tårarna som nu strömmade nerför mina kinder var av glädje och inte uppgivenhet.

”Jag trodde jag hade förlorat dig!” fick jag fram mellan mina snyftningar.
”Jag med!” sade du och kramade mig hårt.
”Nu släpper jag dig aldrig,” sade jag.
”Dito,” svarade du glatt.
”Vad säger du om en kopp varm choklad framför brasan när vi kommer tillbaka?”
”Låter underbart!”

Slut.