Veckans Novell

Så var det dags för veckans novell igen! Den här veckan gick det faktiskt riktigt bra att skriva, och man kunde göra mycket med den inledningen vi fick. Jag varnar för att den är lång och relativt fluffig i slutet. :P Läs mer om du vill genom att klicka här.

Klicka på bilden om du vill läsa fler noveller. 

Förhastade Slutsatser

Vid stranden hörde man vågornas brus när de mötte sandstranden. Solen var på väg ner. Dagen hade varit het så även nu var det varmt i luften. De rosa färgerna av solnedgången fick himlen att lysa. Utstråla något obeskrivligt. Något magiskt.

Det var en sådan kväll då vad som helst kunde hända. Hon önskade att något skulle hända henne. Något som tog henne bort från tristessen och vardagen, bort från hennes krävande far och framförallt, bort från hennes tilltänkte. Annabell suckade och sparkade i sanden och såg ut över vattnet igen. Hon ville inte gifta sig, inte nu och framför allt inte med lord McClure.

Det stod klart att Annabell inte hade något att säga till om saken. Detta var helt enkelt en affärsuppgörelse mellan hennes far och lorder. Hon hade inte ens träffat honom! Det enda hon visste om lord McClure var att han var förmögen. Annabell fnös. Han var säkert en gammal kuf som skulle göra vad som helst för att avla en avkomma. Annabell kunde bara gissa sig till vad som krävdes av henne

Visst visste hon att giftermålet skulle se till att hennes familj var försörjd för resten av hennes liv. Det skulle innebära att hennes systrar skulle ha det bra, de skulle inte behöva sälja godset. Hennes far hade gjort en hel del dåliga val efter att hennes mor gått bort, gifta sig med en Louisa Brockhurst som inte gjorde mer än att handla upp de pengar som fanns för att sedan lämna honom för trädgårdsmästaren.

Hon saknade sin mor mer än vanligt nu när det inte fanns någon som stod upp för henne. Det fanns ingen som kunde föra hennes talan. Hennes far lyssnade inte alls på hennes protester. Hennes far var inte något man sade emot i första taget, men i det här fallet hade Annabell kämpat och bråkat, men förgäves. Hennes far hade inte lyssnat på det örat, inte ens hennes mormors protester hade nått fram till den stolte fadern.

Annabell ansåg att han borde ta tag i sina finanser istället för att skänka bort henne till högstbjudande som ett annat avelssto. Tanken på det gjorde henne riktigt arg och hon sparkade hårt i sanden, träffade något hårt och kände smärtan stråla upp genom benet. Det var droppen som fick tårarna att rinna över och hon satte sig uppgivet ner i sanden och grät. Inte ens en vacker solnedgång kunde rädda henne nu.

Ljudet av hästhovar i den mjuka sanden fick henne att titta upp. Hon torkade förstulet ansiktet i sjalen innan hon reste på sig och borstade bort sandkornen från klänningen. Hon drog handen genom det blonda hårsvallet för att försäkra sig om att alla lockar låg som de skulle. Annabell insåg för sent att det var en man och hon var helt ensam. Det var inte det att hon var rädd, utan det var inte lämpligt för en ung kvinna att bli sedd i sällskap av en man utan sitt förkläde.

Mannen höll in sin svarta häst när han kom upp jämsides med henne. Hon vågade inte möta hans blick då hon visste hur olämpligt det var för en ung kvinna att vara ute själv, så sent på kvällen och utan förkläde. Skulle hennes far få reda på det skulle Annabell få en utskällning som inte var av denna värld.

”God kväll, fröken,” sade mannen med mörk, bullrande röst och Annabell var tvungen att titta upp, möta hans mörka blick för en sekund innan hon neg. Han var onekligen stilig och Annabells hjärta ökade takten.
”God kväll,” svarade hon tyst och tittade återigen ner på marken.
”Är ni vilse?”
”Nej. Är ni?” Hon kunde inte hejda motfrågan och hon kikade upp på honom igen under lugg. Han log lite.
”Jag tror inte det,” svarade han efter det att han studerat sin omgivning för en stund. Han höll tyglarna i en hand och vilade den andra mot låret då han lutade sig nedåt och viskade konspiratoriskt, ”Jag vet bara inte om jag vill hitta fram.” Annabell undrade vad han menade med det.
”Hur sa?”
”Jo,” sade han lågt, som om han inte ville att någon skulle höra honom, vilket var omöjligt eftersom de var helt ensamma, ”Jag rekognoserar.” Annabell höjde frågande på ögonbrynen. ”Min far går i giftastankar,” förklarade mannen. Hennes hjärta sjönk. Var det hans far som var hennes tilltänkte? Hon hade hoppats att hon hade haft fel i sin antagan att lorden var en gammal man. Men om detta var hans son… Men det positiva var ju då att han redan hade en son, och hon inte kunde förväntas dela lordens säng.
”Åh,” fick hon ur sig. Hon studerade mannen lite noggrannare, under den höga hatten lockade sig det mörka, tjocka håret ner över kragen på den fashionabla gröna sammetsrocken. Hans beiga byxor satt fint och stövlarna var blankpolerade, hans väst var av finaste brokad, skjortan fläckfri och kravatten prydligt knuten. Han var mycket stilig, noterade hon. Hon undrade om han tog efter sin far. Han mötte hennes blick och kinder hettade till och hon vände bort blicken. Hennes hjärta bankade vilt. Hans mörka ögon och intresserade blick väckte något inom henne hon aldrig känt förut. Hon förbannade sin fader och kände hur tårarna hotade i ögonvrårna igen.

Det hade blivit riktigt mörkt nu och Annabell visste att hon var tvungen att bege sig hemåt innan de skulle sakna henne. Hon tittade åt hållet där deras gods låg.
”Ni måste ursäkta mig, det är sent och de kommer att undra vart jag är,” hasplade hon ur sig innan hon neg snabbt och skyndade sig hemåt. Hon hörde mannens ”adjö” men vände sig inte om.

På natten spelade mannen en stor roll i hennes drömmar. När hon vaknade önskade hon att det var honom och inte hans far hon skulle tvingas gifta sig med. Intresset han hade väckt i henne, hade under nattens timmar förvandlas till kärlek. Hon kunde inte förklara det, men hon kände att det var med honom hennes öde låg.

 Det var med tungt hjärta hon steg upp. Hon klädde sig långsamt och brydde sig inte om vad hon satte på sig. Håret kammade hon snabbt igenom innan hon begav sig till frukostrummet där hennes far väntade.
”God morgon, far,” sade hon, kysste honom lätt på kinden och satte sig sedan för att äta. 
”God morgon, Annabell,” sade han och studerade henne. ”Du behöver byta kläder efter frukost.”
”För att?” Annabell anade genast oråd.
”Lord McClure kommer på lunch idag. Jag vill att du ska ha dina bästa kläder på dig,” sade hennes far kort. Annabell öppnade munnen för att protestera, men hennes far höjde handen. ”Som jag har sagt, så blir det.” Hon knep ihop munnen och ägnade sig helhjärtat åt sitt kokta ägg. Hon hade inte alls för avsikt att klä sig fin för någon gammal gubbe.

Hon klampade upp till sitt rum när hon ätit klart, mumlandes arga ord. Hon bytte till en annan klänning, förvisso finare än den hon hade haft, men den passade henne mycket sämre, och gjorde ingenting för hennes utseende i övrigt. Hon drog tillbaka sina lockar i en stram knut bak i nacken och lät inga testar undkomma. Hon visste att det gjorde att hon såg snipig ut och när hon sedan inspekterade resultatet i spegeln blev hon nöjd. Hon såg inte alls så tilldragande ut, hon såg ut som en av hennes guvernanter. Ett leende spred sig över ansiktet och hon släntrade ner till salongen för att invänta lorden.

När hon hörde hästhovar satte hon sig upp och lade ifrån sig boken hon hade läst. Hon såg till att håret låg som det ska och anlade en uttråkad, lite nonchalant min. När Nellie annonserade Lord McClures ankomst brydde hon sig inte ens om att resa på sig, och hon valde att titta ut genom fönstret istället för att vända blicken mot dörren.
”Fröken Garland, antar jag?” Annabell stelnade till. Den rösten kände hon allt för väl igen. Motvilligt vände hon sig mot den och till sin förvåning mötte hennes blå ögon samma mörka ögon som tillhörde mannen från kvällen före.
”Ja?” Hon reste sig tveksamt, och slätade ut klänningen.
”Lord McClure till er tjänst,” sade han med en bugning. Hon neg.
”Annabell Garland,” svarade hon och neg. Förvirrad undrade hon varför hennes far inte var där. Att vara ensam i ett rum med en okänd man, utan att ha blivit riktigt presenterade, var högst olämpligt.
”Intressant,” sade han och studerade hennes utseende. ”Fröken såg helt annorlunda ut i gårkväll.” Hon rodnade och visste inte vad hon skulle svara på den kommentaren. Hans ögon glittrade roat när han såg hennes reaktion. ”Lever jag inte upp till era förväntningar, fröken Garland?” Hennes rodnad djupnade och hon harklade sig.
”Jag hade förväntat mig någon… äldre,” sade hon besvärat.
”Min far kanske?”
”Du fick mig att tro det igår,” sade hon tyst. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till eller vad hon skulle tro.
”Nej, jag sa bara att han gick i giftastankar, vilket är helt sant. Men inte att de tankarna gällde mig.” Hon vågade sig på en snabb blick åt hans håll och såg att han log vänligt. Hennes hjärta ökade takten. Hans ögon lyste. 
”Åh,” undslapp hon sig när det gick upp för henne att detta var mannen hon skulle spendera resten av sitt liv med. Trots att hon skulle tvingas in i ett äktenskap, såg framtiden helt plötsligt inte lika bedrövlig ut. Han tog några steg emot henne och log avväpnande när hon stelnade till.
”Fröken Garland,” sade han högtidligt och föll ner på ett knä. ”Jag har kommit för att anhålla om er hand. Er far har redan samtyckt, enligt överenskommelse med min far. Men jag tänker inte gifta mig med någon som inte vill ha mig.” Hans mörka ögon var fyllda av känsla, och hon förstod att han menade allvar.
”Jag känner er inte och ni känner definitivt inte mig,” viskade hon och vände sig bort. Han tog hennes hand och tryckte den mot sina läppar. En pirrande känsla spred sig i hennes kropp och hon rodnade.
”Jag vill lära känna dig Annabell,” viskade han. Hennes namn lät helt annorlunda när han sa det, nästan som en smekning. ”Låt mig vinna din kärlek.” Han höjde blicken när hans läppar lämnade hennes hand. Det gick inte att ta miste på begäret i hans mörka ögon och hon kände samma begär speglas i sina ögon.

Annabell hade inget försvar kvar, utan sjönk ner på knä och lät sig villigt kyssas.
”Ja,” andades hon mellan kyssarna.

FINIS