Veckans Novell

Jag lyckades inte få till någon novell förra veckan. Det är inte helt lätt att skriva på beställning, även om man har en vecka på sig. Men nu är jag tillbaka, och förhoppningsvis lyckas jag skriva varje vecka nu. Denna gång är det en inspirerad historia, lite lätt baserad på en av mina favoritserier Dr Who. Vill du läsa mer? Klicka här. :)

Som vanligt är de första, fetmarkerade raderna, lika för alla deltagare! 

För fler noveller, klicka på bilden ovan!

Rose

Jag kunde känna någons närvaro, men jag kunde inte se någon. Känslan som spred sig i min kropp var svår att beskriva. Den fyllde mig med något som jag inte trodde fanns. Livet är inte alltid så enkelt att leva.

Rose. Namnet ekade genom mitt medvetande och jag kände magen snörpa ihop sig. Återigen ångrade jag att jag lät henne gå. Nu är hon fast i ett parallellt universum, med ett annat jag. Ett mänskligt jag. Ser ut som jag, känner som jag, men ändå inte jag. Jag hade inte kunnat säga orden hon ville höra. Jag hade inte kunnat stanna hos henne. Det fanns ingen möjlighet.

Jag brukar aldrig tillåta mig känna, jag brukar vara immun. Men Rose lyckades ta sig in under mina försvarsmurar och jag föll, handlöst och dåraktigt. Vi åkte på det ena äventyret efter det andra och mina känslor växte sig ännu starkare. Jag såg mina känslor besvarade i hennes bruna ögon och det blev bara värre. Men jag vågade inte, kunde inte… för mycket ansvar vilar på mina kavajbeklädda axlar. Det finns alltid fler monster att förgöra, andra planeter att rädda, äventyr att uppleva.

Jag trodde att jag kunde fylla tomheten efter henne med nytt sällskap och nya följeslagare, men ingen kan ta Roses plats. Hon är speciell. Jag älskade henne, men var feg för att erkänna det. Mina dubbla hjärtan värker av saknad. Hur kunde jag vara så dum? Nu finns det ingen möjlighet längre. Hon är i en annan tidsdimension, i en annan verklighet än den jag är i. Visst kan jag resa genom tid och rum, men att resa till ett parallellt universum är omöjligt även för en Tidsherre. Som resultat är jag ensammare än någonsin. Jag har aldrig känt mig så ensam.

Det är inte lätt att vara jag. För det första, jag är den sista av mitt folk. Den siste av Tidsherrarna som levde på planeten Gallifrey. Det är för det mesta ganska ensamt. Det är jag och min TARDIS (Time And Relative Dimension(s) In Space), mitt rymdskepp. Har du kanske sett en blå poliskiosk utanför ditt hus någon gång? Det var nog jag. Sådana blå boxar är inte särskilt vanliga längre. Den ser inte mycket ut för världen på utsidan, men insidan är desto större. För det andra så är jag omåttligt intelligent. Jag har kunskaper som många bara kan drömma om att ha. För det tredje, jag har sett mer olycka, förstörelse, sorg, och smärta än vad någon någonsin ska klara av.

Jordlingarna vet inte om det, men jag har räddat Jorden från otaliga invasioner och attacker. De har sett vad som hänt, men inte registrerat att hotet kom från rymden, eller att jag var hjälten. Rose och jag räddade jorden från daleksarna till exempel. Jag kan ju inte låta bli att lägga mig i och förändra historien eftersom jag kan. Jorden är min favoritplanet. Kanske därför Rose kommer därifrån, kanske för att den är vacker att se på från rymden, jag vet inte riktigt. Men det är något med jorden som får mig att ständigt återvända.

Så när Rose skapade en dubbelgångare av mig, så lät jag henne få som hon ville. Hon fick som hon ville, att bli gammal tillsammans med mig. Ja, i alla fall ett mänskligt jag, med bara ett hjärta och med möjligheten att bli gammal och dö. Men den vetskapen gör inte min saknad mindre, snarare större. Jag får inte vara med henne.

Ja just det, jag kan ju inte dö. Jag regenererar till ett nytt jag, eller jag kan i alla fall göra det 12 gånger innan jag dör. Med samma kunskaper och minnen men med ett nytt utseende. Jag är den tionde doktorn. I spegeln ser jag just nu en man, i trettioårsåldern om man räknar i jordliga år, egentligen är jag mycket, mycket äldre cirka en sisådär 900 år äldre, mina bruna ögon skvallrar om det jag har upplevt. Jag är rätt lång, gänglig och ser väl ganska bra ut. Jag klär mig gärna i kostym, gärna kritstrecksrandig med skjorta och en löst hängande slips. På fötterna har jag ett par Converse, bara för att de är praktiska och sköna att springa i. Springa är något jag gör ofta. Både till och från fara.

Den känslan jag nu fick var obeskrivlig. Jag stirrade in i TARDIS kärna och kunde nästan svära på att Rose bruna ögon stirrade tillbaka. Det är så klart totalt befängt. Hur skulle hon kunna göra det? Hon är i ett parallellt universum. Egentligen borde ingenting förvåna mig längre. Ingenting är ju egentligen omöjligt. Inte om man är Doktorn.

”Rose?” min röst lät vek och frågande. TARDIS normalt blåa sken blev rödare.

”Doktorn?” hennes röst lät lika frågande. Jag la huvudet på sned och plirade på henne. Min hand for igenom håret och gjorde det ännu ostyrigare än vad det redan var.

”Hur är det möjligt…?”

”Jag vet inte,” sa hon, medan hennes ansikte framträdde mer och mer i strömmen av ljus. Jag kliade mig i huvudet och visste knappt vart jag skulle titta. Hon var lika vacker som hon varit sist vi sågs. Jag vågade inte röra några av kontrollerna på instrumentpanelen. Ville inte att hon skulle försvinna. Jag överrumplades av ett starkt behov av att känna hennes kropp emot min.

”Har det hänt något?”

”John är död.” John är, eller ja var, min dubbelgångare. John Smith. Min dubbelgångare var död.

”Vad hände?”

”Du kommer inte att tro mig.” Hon skrattade till. ”Det är egentligen inte roligt, så klart.”

”Vad?”

”Bilolycka.” Inte direkt hur jag hade tänkt mig att jag skulle dö, eller någon version av mig skulle dö.

”Jag har alltid trott att jag skulle dö på ett mer... spektakulärt sätt,” sa jag, skämtsamt, men hjärtana värkte av längtan efter att ha Rose nära.

”Jag saknar dig,” sa hon tyst.

”Är det därför du har lyckats med det här?” Jag gestikulerade mot hennes ansikte i ljusstrålen.

”Jag vet inte.” Hon log snett. ”En del säger ju att kärlek överlever allt.” Hon tittade bort. Kanske hade hon rätt. Kanske var vår kärlek starkare än tid och rymd, större än universum?

”Jag önskar du vore här,” sa jag, utan att tänka mig för. Men det var sant. Jag saknade henne mer nu än någonsin.

”Jag med,” sa hon och log mjukt, på sitt typiska sätt under lugg samtidigt som hon strök en honungsblond lock bakom örat. ”Jag kunde aldrig glömma dig. Även om John, på något sätt var du, var han liksom inte du.”

Jag tog sats, det var nu eller aldrig. ”Vill du följa med på en liten tur?” Jag log snett.

”Trodde aldrig att du skulle fråga.”

Det knackade på TARDIS dörr och jag vände mig långsamt mot dörren, men innan jag gick för att öppna vände jag mig tillbaka till TARDIS ljus med frågande blick. Rose var borta. Mina hjärtan sjönk. Modfällt gick jag mot dörren, öppnade motvilligt, bara för att titta rakt in i ett par mjukt bruna ögon, en leende mun och ett honungsblont hårsvall.

”Rose,” andades jag och sedan var hon i min famn.

”Doktorn.”

SLUT! 

Om det finns några inbitna Dr Who-fans därute, som mot all förmodan hittat till min lilla blogg och läst just den här historien, så ber jag om ursäkt. Jag vet att sannolikheten att det är så enkelt för Rose att färdas tillbaka till Doktorns universum är ytterst liten, speciellt inte så lätt. Men det är min historia och jag får skriva som jag vill :P