Veckans Novell

Så var det dags för veckans novell igen. I vanlig ordning är det det bästa bloggforumet som står bakom utmaningen! De första meningarna (de som är fetmarkerade) är samma för alla deltagare och därefter är det bara skribentens fantasi som sätter gränserna. Det finns inga regler mer än att de meningarna ska vara med och att det ska presenteras i bloggen varje onsdag. Som vanligt behöver ni inte läsa om ni inte vill. Men om ni vill, klicka här. :)

För fler tolkningar klicka på bilden ovan

Fortsättning följer

Jag satt och grubblade utanför tältet, mörkret låg tätt och jag hörde hur barnen snarkade i tystnaden som omgav platsen. Hur skulle jag berätta för barnen och framförallt hur kommer de att ta det?

Jag hoppades innerligt att de skulle bli glada. Samtidigt ville jag inte att de skulle se den här resan som en muta, vilket den förvisso på ett sätt var. Vi hade inte varit på en roadtrip sedan Anna gick bort. Inte varit spontana på fem långa år.

Det första året fjärmade vi av oss från omvärlden. Vardagen löpte förvisso på, men det skedde omedvetet och utan engagemang. Det tog lång tid att komma över chocken och saknaden. Vi hade alla tänkbara resurser, ett konstant flöde av grannar, vänner och släkt som kom med mat och tog hand om hus och tvätt och allt annat praktiskt. Jag var lamslagen och oförmögen att göra något annat än att bara existera. Jag andades, åt när de tvingade mig och sov ytterst lite. Hade det inte varit för barnen vet jag inte vad som hade hänt mig.

Sakta återvände vi till verkligheten utan Anna. Jag började göra mer än att existera, började sakteliga leva. Jag trodde aldrig att jag skulle komma över henne. Men nu, fem år efter hennes död hade jag träffat någon. En kvinna som gjorde mig glad, som fick mig att skratta och le och glömma bort det förflutna. En kvinna som fick mig att återigen fick se färgerna på blommorna och uppskatta solen. Världen hade varit färglös sedan Anna.

Nervöst drog jag in den svala nattluften och blickade ut i mörkret. Imorgon skulle jag berätta om Frida, kvinnan som på ett sätt räddat mig ur apatin som blivit min vardag. Som en frisk fläkt hade hon stormat in i mitt liv när hon nästan körde på mig på övergångstället utanför jobbet. Hon hade bjudit på kaffe som plåster på såren. Hennes sprudlande leende hade smittat av sig och plötsligt log jag för första gången på väldigt länge. Vi satt där i timmar och bara pratade. I början sa jag inte mycket, svarade på direkta frågor, men berättade inget frivilligt. Till slut frågade hon om ringen som fortfarande blänkte på ringfingret, och jag var tvungen att berätta. Det gick så lätt att prata om Anna med Frida. Jag kände att hon förstod utan att ömka mig.

Sedan den dagen har vi träffats några gånger för att äta lunch, men inte något mer. Jag ville skynda långsamt, och innan något mer hände ville jag att barnen skulle få säga sitt. De var mitt allt och utan deras godkännande skulle inget mer kunna hända.

Jag var inte så lite nervös över vad de skulle säga om att jag hade träffat någon som jag ville att de skulle få träffa. Någon som betydde så oändligt mycket för mig, men som inte var deras mor. Magen pirrade oroligt och jag kände mig som ett olydigt barn när jag såg Fridas glada ansikte för min inre syn. Jag kände mig skyldig för att jag ville gå vidare, börja om på nytt med någon annan.

”Är du redan vaken?” Jag hoppade till av ljudet av min äldsta dotter, Matildas, röst. Jag log frånvarande.
”Jag har inte gått och lagt mig…” svarade jag undvikande. Jag hade inte kunnat sova, utan suttit och tittat på soluppgången.
”Pappa, vad är det? Tänker du på mamma?” Hon slog sig ner bredvid mig och lade armen om min midja. Hon verkade så mycket äldre än sina 12 år. Hon lutade huvudet mot min axel.
”Ja,” sa jag sanningsenligt.
”Jag saknar henne,” sa hon och suckade lätt.
”Jag med.” Jag kysste henne lätt på huvudet. ”Fem år sedan idag.”
”Det känns som igår…” Bakom oss hörde jag hur Rebecka, nioåringen kravlade sig ut ur tältet.
”God morgon, hjärtat,” log jag när hon satte sig på min andra sida. ”Sovit gott?”
”Mm,” mumlade Tilde och gosade in sig mot min arm. ”Vad blir det till frukost?” Alltid hungrig, tänkte jag.
”Vi är i skogen, vid en sjö, vad tror du?” fnös Matilda.
”Fisk?” Rebecka rynkade på näsan.
”Nej, oroa dig inte, det finns fortfarande mackor kvar,” sa jag med ett skratt. ”Fisk blir det senare. Men det förutsätter att ni fångar någon, så klart.” Jag dukade upp frukosten på en liten duk framför oss. Vi åt alla med god aptit och lät maten tysta mun. Det nervösa pirret i magen återkom när jag plockade undan maten och flickorna klädde på sig för en dag på sjön. Metspöna och masken låg redan i den lilla båten vi brukade använda.

Väl ute på sjön började jag fundera på hur jag skulle berätta om Frida. Kort och koncist fick det bli. Bara säga det rakt upp och ner och vänta på reaktionen.
”Jag har träffat någon,” sa jag och höll andan. Jag vågade knappast titta på mina döttrar. De var tysta en stund, sedan började de fnittra.
”Vi vet, pappa.” Jag tittade förvånat upp.
”Hur…?”
”Du sjunger i duschen,” sa Matilda, ”det har du inte gjort sen mamma levde.”
”Och du visslar,” tillade Rebecka. Jag insåg att de hade rätt.
”Vad heter hon?” frågade Matilda.
”Frida,” svarade jag lättat.
”Är hon söt?” frågade Rebecka.
”Lika söt som mamma?” undrade Matilda.
”Ja.” Jag kände att jag rodnade.
”När får vi träffa henne, då?” Det var Rebecka som frågade.
”Så snart ni vill,” sa jag.
”Ikväll?” frågade Rebecka hoppfullt. Hon hade svårt att sitta still i båten, så exalterad var hon.
”Om du vill. Men då måste vi nog packa ihop här om vi ska hinna.” Båda döttrarna studsade glatt till och klappade i händerna. ”Ta det lugnt!” Men innan de hann lugna ner sig vippade båten så mycket att vi alla hamnade i vattnet. Tack och lov för flytvästar, tänkte jag och skrattade åt mina dyvåta döttrar som snabbt simmade mot land medan jag tog hand om båten, lycklig över att de tagit det så väl och över tanken på att det inte var många timmar kvar tills jag fick träffa Frida igen.