Veckans Novell

Jag kör en vecka till. Fick så mycket trevlig respons förra veckan. Den här veckan är det jag som skrivit de inledande raderna. Är dock inte helt nöjd med hur novellen blev, men men... Det blir man väl aldrig? Som vanligt behöver ni inte läsa om ni inte vill. Tryck här om ni vill. :)
Som vanligt är de första raderna lika för alla, därefter är det upp till var och en att skriva fortsättningen. Det är bara författarens fantasi som sätter gränserna. Vill ni läsa fler noveller, klicka på bilden nedan.

Veckans novell presenteras i samarbete med 
Fixa din blogspots forum. 

Skenande fantasi

Sakta gick solen upp över den lilla staden som slumrade i morgontimmen. En katt sträckte på sig och såg sig nyfiket omkring. I fjärran hördes skramlet från mjölkbilen. Ingen kunde ana vad som hänt under nattens timmar...

Den svarta katten vädrade i luften, något var annorlunda. Ljudet av mjölkbilen fick honom dock att ignorera doften och skynda sig mot framsidan och ytterdörren istället. Katten hann fram lagom till att mjölkbudet satte ner mjölkflaskorna på farstubron och belönades med en klapp på huvudet när den strök sig mot mannens ben.

Mjölkbudet ignorerade sedan katten och hoppade in i bilen igen. Han hade fler att leverera mjölk till. Luke gillade sitt jobb. I alla fall på sommaren. Inget slog soluppgången över den engelska landsbygden. Den unge mannen stoppade in hörlurarna igen och fortsatte sin runda. Han hörde inte hur katten jamade vid dörren han just lämnat. Det här var sista området han hade på sin lista. Snart skulle han vara fri att göra det han ville. Och han visste exakt vad han ville göra.

När sista mjölkflaskan var levererad vände han åter till huvudkontoret för att byta om och åka hemåt. När han passerade det stora tegelhuset där katten bodde hörde han hur den fortfarande stod och jamade. Det var ovanligt. Normalt sett brukade familjen i det huset vara uppe vid det här laget. Han kastade ett öga mot huset och noterade ett sönderslaget fönster på undervåningen. Han rynkade ögonbrynen. Det här hade han inte tid med. Men kattens enträgna jamande fick honom i alla fall att sakta in och svänga in på den grusbelagda uppfarten.

Katten kom genast emot honom när han klev ur mjölkbilen. Luke böjde sig ner och klappade den förstrött på huvudet medan har tittade sig omkring på gården. Utifrån såg allt ut som det skulle. Ja, förutom det trasiga fönstret. Han visste att han inte borde göra det han nu gjorde, men han ville veta hur det såg ut inuti det stora huset. En liten titt innan han ringde polisen kunde väl inte skada?

Sakta gick han mot fönstret, nog att gå så försiktigt som möjligt ifall det skulle kunna finnas spår av förövarna i gruset. Eftersom båda bilarna stod hemma som vanligt började han misstänka det värsta när han närmade sig fönstret. Han hade mobilen i ett fast grepp när han försiktigt för att inte första några bevis kikade in genom fönstret.

Att bli polis hade varit Lukes barndomsdröm, men betygen hade inte räckt till. Nu följde han så klart alla kriminalserier som gick på tv. Favoriten var ”Morden i Midsomer”, som utspelade sig i stad inte helt olik hans egen. Han skulle gärna iklä sig rollen som kriminalkommissarie Barnaby. Han kunde helt klart se sig själv som en medlem av en landsortskår. Det idylliska landsortslivet som plötsligt förlamas av ett oförklarligt och brutalt mord. Det skulle passa honom.

Han kikade in genom fönstret och blev nästan lite besviken när inget tydde på något brott, förutom att någon kastat in en stor sten genom fönstret. Luke tyckte det var lite konstigt att ingen av familjen hade vaknat av kraschen eller kattens höga jamanden. Kanske borde han ringa polisen ändå. Katten kom fram till honom igen, men Luke böjde sig snabbt ner och lyfte upp den. Det var glassplitter överallt i gräset och han ville inte att den skulle skära sig.

Med katten i famnen gick han till ytterdörren för att ringa på. Han bestämde att om ingen öppnade skulle han ringa polisen och rapportera in ett misstänkt inbrott. Ingen öppnade, så han ringde polisen. Bäst att överlåta det till proffsen, tänkte han.

Medan han väntade gick Luke runt huset och tittade. Polismannen som hade tagit emot hans anmälan hade förvisso sagt åt honom att stanna där han var för att inte försvåra en eventuell utredning, men Luke kunde inte. Han var för uppe i varv för att kunna hålla sig still. Ett varv runt huset skulle inte skada. Han skulle hinna tillbaka innan poliserna kom. Han gick en vid sväng runt huset. Även baksidan såg orörd ut. Han hade aldrig varit där tidigare, så han visste inte hur det skulle se ut. Men inget såg ut som om det var på fel ställe.

Luke tittade uppåt mot fönstren på övervåningen. Persiennerna var neddragna som sig bör tidigt en morgon. Men i ett av rummen var persiennen bara halvt neddragen och det såg ut som om något hade stänkt på fönstret. En kall kåre letade sig upp längs hans ryggrad och han ryste i morgonbrisen. Något hemskt hade hänt därinne förstod han nu. Han skyndade sig tillbaka till framsidan. Hans hjärta dunkade och han såg förväntansfullt mot vägen i hopp om att snart höra och se polisbilarna. Han önskade att han gått runt tidigare så att han kunde ha rapporterat in ett misstänkt mord istället för bara inbrott. Då skulle de minsann ha gasat på.

Han satte sig ner och talade tyst och lugnande till katten. Ett plötsligt ljud inifrån huset fick honom att rycka till. Någon gick där inne. Luke satt blickstilla för att inte ge ett endaste ljud ifrån sig. Katten jamade till, och stegen där inne stannade. Lyssnade liksom han fast på yttervärlden. Var det förövaren? Så ändrade stegen riktning och kom mot dörren. Luke visste inte vart han skulle ta vägen och sände en tyst bön om att polisen snart skulle komma. Han kände sig löjlig samtidigt. Det var ljust ute, ingen visste vad som hänt därinne egentligen. Hur skulle han klara sig som polis om han blev livrädd för försiktiga steg på andra sidan av en dörr när det var ljust ute?

Han tittade ner och såg handtaget röra sig nedåt och reste sig sakta och backade bakåt utan att titta sig för. Plötsligt trampade ena foten i luften och han föll handlöst mot marken. Katten tog spjärn och landade elegant och ljudlöst på sista trappsteget just som dörren öppnades.

Lukes ögon spärrades upp när hans ögon landade på figuren i dörröppningen. Inte direkt den han hade förväntat sig att se där. Ett skratt undslapp honom. I dörröppningen stod en nyvaken lite dam i rosa morgonrock och kanintofflor.

”Ursäkta mig, men vad gör du?” frågade hon med huvudet på sned. Katten hoppade upp i famnen på henne. ”Jag ser att du hittat min kisse.” Luke kravlade sig på fötter och borstade av sig. ”Men det är ju du som levererar mjölken?”
”Ja, ursäkta, damen,” stammade Luke samtidigt som den första polisbilen svängde in på uppfarten. Luke kände sig om möjligt ännu dummare.
”Hur var det här då?” frågade den första polismannen som kom. ”Vi har fått in en anmälan om ett misstänkt inbrott.” Damen tittade oförstående på polisen och sedan på Luke som ryckte ursäktande på axlarna.
”Någon har kastat något igenom ditt fönster, och katten jamade och blev inte insläppt som vanligt...” försökte han ursäkta sig.
”Åh, det var mitt barnbarn som var här igår, han råkade sparka in en boll genom fönstret. Jag har ringt glasmästaren om det.” Luke rodnade.
”Så, inget inbrott?” frågade polismannen.
”Nej, inte vad jag vet,” svarade damen.
”Det verkar som den här unge mannen har lite för livlig fantasi,” noterade polismannen.
”Ingen skada skedd,” log damen. ”Får jag bjuda på lite kaffe?” Poliserna följde efter damen in och Luke stod tvehågsen kvar utanför och skakade på huvudet. Han kunde inte tro det. Han hade aldrig sett damen förut. Och han kände igen de flesta som bodde på hans runda. Något stod helt klart inte rätt till. Men det var inte hans problem. Han skulle hem och titta på nya säsongen av ”Morden i Midsomer” som skulle komma med posten idag.

SLUT