Veckans Novell

Ja, ett nytt moment i bloggen, men oklart om det kommer att fortsätta! ;) Det beror på er, mina kära läsare. Om det är något ni kommer vara intresserade av. Egentligen passar det inte alls in här. Risken finns att jag måste starta en skrivblogg. :P Men jag ger i alla fall chansen att läsa en liten novell jag har skrivit i samarbete med Fixa din blogspots forum. De första raderna i novellen är desamma för alla som skriver (de jag har fetmarkerat). Om du inte vill läsa så är det helt ok. Då behöver du inte klicka på läs mer. :)

Ni får ha lite överseende... jag brukar inte skriva noveller, och definitivt inte på svenska :P Och så utveklade sig inte historien som jag hade tänkt mig från början heller... Vill ni läsa fler tolkningar klicka på bilden ovan.

Mannen i spegeln

Man såg tydliga spår i snön och fotstegen ledde mig in till det övergivna huset. Ljuset sänkte sig och det började skymma. Det var kusligt tyst. Det kändes som om det vilade något overkligt över mig där jag gick. En pirrande känsla spred sig i kroppen.

Det var som om jag var förtrollad. Hjärnan tänkte nej, men kroppen lydde inte. Jag visste att jag inte borde, men jag kunde inte hejda mig, och försiktigt tog jag mig in genom ett trasigt fönster. Glaset knastrade under mina skor där jag satte ner fötterna. Jag stannade upp och lyssnade efter rörelser i mörkret. Ingenting. Det var tyst som i graven. Mörkret gjorde att alla sinnen var på helspänn.

Jag tände min lilla ficklampa och lyste runt i rummet. Det hade nog en gång i tiden varit ett finrum, med fina vackra möbler och tapeter. Nu hängde tapeterna i remsor från väggarna och möblerna låg huller om buller. Ljuskäglan träffade en spegel och bländade mig för en sekund. Jag blinkade till och gick närmare. Jag trodde mig sett något skymta i glaset. Nyfiken tog jag ett steg till och stod plötsligt öga mot öga med en man klädd i kläder som förde tankarna till svunna tider. Jag spärrade förvånat upp ögonen och munnen hängde vidöppen. Hans uttryck speglade mitt och jag tog ännu ett steg närmre och sträckte fram handen för att röra vid glaset. Hans rörelser följde exakt mina.

”Hur...?” Våra fingertoppar möttes med det kalla glaset mellan dem. Jag vågade knappt andas. Jag noterade att rummet bakom honom måste vara samma jag stod i men i en helt annan tid, då huset var i sitt ursprungskick.

Ett ljud bakom mig fick mig att svänga runt, men rummet var fortfarande lika tomt som förut, men ett mjukt melodiskt skratt ekade i mörkret. Ficklampan föll till golvet, blinkade till för att sedan dö. Utan att tänka mig för följde jag efter ljudet. Jag hade inget annat val än att fortsätta med endast månen som ledsagare.

Det mörka huset borde skrämma mig, tänkte jag flyktigt när jag följde ljudet av det melodiska skrattet. Jag borde inte vara där, jag borde inte följa efter. Mitt förnuftiga jag ville springa för livet, ut från huset och därifrån, men det var något som manade på mig. Manade mig att fortsätta. Nyfikenheten tog över. Jag måste få veta vem som hade lockat mig hit. Jag började förstå att jag hade blivit ledd hit av någon. Någon som ville mig något. Jag kunde känna mannens blick från varenda spegel som jag gick förbi. Jag slogs av tanken att han på något sätt blivit fångad i spegeln, fast i en svunnen tid, evigt dömd till att titta ut ur spegeln. Men lika fort som jag tänkt tanke slog jag bort den. Löjligt. Jag trodde inte på magi eller övernaturligheter. Jag kände mig lite som Alice i Underlandet.

Skrattet ekade genom rummen igen och manade på mig. Jag rörde mig försiktigt i mörkret, rädd att stöta emot något och ramla. Och ramla var det sista jag ville. Ingen visste vart jag var. Det fanns ingen som kunde rädda mig om det skulle behövas. Det var inget jag ville behöva uppleva. Skrattet porlade igen och jag fortsatte efter det. Det kändes som barndomens skattjakter på något sätt. Men jag visste inte vad skatten var och jag var definitivt inget barn.

Jag kände mig dragen som bi till honung. Skrattet eggade mina sinnen och utlovade äventyr och förmedlade en kittlande känsla av spänning. Jag fortsatte upp för trappan, försiktigt då jag inte såg vart jag satte fötterna. Jag bad en tyst bön om att trappstegen inte var murkna. Jag kom upp välbehållen och skrattet ljöd igen, högre och närmare den här gången. Mitt hjärta bankade vildsint i bröstet. Jag var säker på att det hördes i tystnaden. Den som befann sig i något av rummen måste höra det.

Jag kom till det sista rummet i korridoren, dörren stod på glänt och genom springan sipprade en svag ljusstrimma. Jag kikade in genom springan och mina ögon spärrades återigen upp av förvåning. Rummet var svagt upplyst av stearinljus och det var som om tidens oundvikliga gång inte hade påverkat rummet. Det såg precis ut som jag hade förväntat mig att ett sovrum på 1800 talet skulle ha sett ut. Med gobelänger, damasktapeter och mörka möbler.

Min blick fångades av en rörelse på andra sidan rummet. Framför ett toalettbord satt en man med ryggen mot mig och tittade in i spegeln. Våra ögon möttes.

”Jag har väntat på dig,” sade han och log mjukt. Jag kunde inte hejda leendet som spreds över mitt ansikte. Jag öppnade dörren och klev in i rummet. Just som jag klev över tröskeln kände jag hur jag drogs framåt, som om genom en portal. En svindlande känsla i magen och sedan var jag inne i rummet. Det var som om jag klivit in i en tidsbubbla. Jag tittade mig förundrat omkring. Rummet var varmt och välkomnande. Mannen reste på sig och vände sig mot mig. Ett varmt leende lös upp hans ansikte. ”Välkommen.”

Han sträckte ut armarna mot mig och jag tvekade inte utan lät mig omslutas i hans varma famn. Jag drog in hans doft, slöt ögonen och njöt.

”Hur hamnade jag här? Vart är jag?” Jag såg frågande på honom.

”Jag har alltid väntat på dig,” sade han tyst och smekte min kind.

”Men… ”

”Shh,” avbröt han mig. ”Du är här nu, det är huvudsaken. Jag har väntat så länge.”

”Men vem är du?” Jag måste få veta. Nu när han var så här nära noterade jag att han var onaturligt blek, hans läppar onaturligt röda och hans gröna ögon så onaturligt lysande. Det kan inte vara verklighet. Jag blundade hårt och skakade på huvudet.

”Jag är den du alltid har drömt om,” viskade han med läpparna mot min hals. Iskalla läppar, vassa tänder…

”Nej!” Ordet undslapp mig innan jag hann tänka. ”Du kan inte… Du är inte verklig!” Jag slet mig ur hans grepp. Rusade mot dörren, bara för att mötas av en osynlig vägg.

”Det är för sent, älskade,” viskade hans lena röst i mitt öra. ”Du är min för alltid.” Innan jag hann tänka något mer, kände jag hans tänder mot min hals, hur de punkterade huden och han bet till.

FINIS