Mitt forsta ar som mamma

Det känns helt sjukt att tänka tillbaka ett år. Alldeles nykläckt var liten och vi låg på avd 16 på Danderyd. Det har gått alldeles för fort. Var finns nödbromsen när man behöver den? Man har upptäckt helt andra sidor hos en som man knappt visste fanns. Tex, bara häromdagen upptäckte jag att jag inte var totalt livrädd för att köra på vinterväglag. Det ni! Det är stort för mig. ;) Jag har märkt att mitt tålamod är mycket större helt plötsligt, jag kan behålla lugnet trots att jag är tokirriterad och grinig. Jag har förstått vad gränslös kärlek är. Jag oroar mig helt plötsligt för saker som jag tidigare inte ens tänkt två gånger på.

Jag har förundrat sett på och följt varenda framsteg liten gjort. Längtat många gånger efter att tiden ska går snabbare, att saker ska ske på en gång. På det planet är jag fortfarande otålig. Jag vill att allt ska hända på en gång! Samtidigt som jag gärna vill att det ska gå i slowmotion så att man verkligen kan njuta av den här tiden. Den är helt underbar. Just nu längtar jag tills han börjar gå. Eller iaf står längre stunder utan att sätta sig ner så fort man släpper honom. Det skulle göra livet så mycket enklare. Förvisso tror jag att han bara är lite lat. Han väntar med att gå tills han har lärt sig springa. ;) Och då kommer vi ha fullt sjå med att hänga på.

Jag hade aldrig kunnat förutse den kärleken en förälder känner för sitt barn. Den är överväldigande vissa stunder. Nästan så att man vill sätta sig ner och gråta en skvätt för att det är så vackert. Vi har fått världens raraste unge (jaja, alla föräldrar säger det, men i vårt fall är det faktiskt sant ;)). Han är sällan ledsen eller grinig (och är han det så har han oftast en bra anledning), han bjuder på de soligaste leendena och de varmaste kramarna samt de blötaste pussarna ni kan tänka er! Det är så kul att se hur hans personlighet utvecklas och mången gång har jag skrattat åt hans tokerier. Hans minspel är förunderligt och det är svårt att hålla en sträng min när han slänger upp händerna i en "jag vet inte, tokigt va?"-gest. Att en sån liten skrutt redan har förmågan att se totalt oskyldig ut trots att man kommit på honom med något hyss, är för mig ett mysterium. ;)

Hur som haver så har jag inte reflekterat så mycket om världen i övrigt. Mitt liv har kretsat runt detta lilla liv som lyst upp vår värld. Vi har fått den finaste gåvan av alla!  

Éomer!