Panik

Eller kanske inte så mycket panik, som ångest. Just idag känns det jättejobbigt att veta att jag börjar jobba på måndag. Och denna gång är det inte bara för några veckor, utan typ för alltid. Hur ska jag klara mig utan hans soliga leende, blöta pussar och hårdhänta klappar? Jag vet att han inte kommer att sakna mig ett dugg. Han och pappsen kommer ha det så bra, så bra. Tur att det finns webkamera så jag kan kika på honom på dagarna! ;)

Förresten, har era börjat drömma en massa? Éomer vaknar, när han vaknar på natten, storgråtandes. Det skär verkligen i bröstet. Men efter lite vyssjande ord och nappen så blir det bra igen... Annars sover han nu från ca 20 till efter sju. Lagom till pappa ska vara hemma, jo man tackar.