Borde sova

Vet faktiskt inte vad jag gör uppe... Men jag hade någon konstig dröm och vaknade rätt förtvilad och kunde inte somna om direkt. Alltså tårarna rann! Det händer inte ofta... Inte vet jag vad den handlade om heller. Och när jag ändå var i det stadiet så kom jag att tänka på att de finns de i min bekantskapskrets som inte brytt sig om och komma och hälsa på sonen. Det är ju ändå bland det största som händer i ens liv. Jag har tjatat på mina vänner x antal gånger. Vi har inte setts sen innan jag blev gravid (eller precis i dagarna som Éomer blev till har vi räknat ut sedan). Den ena fick en son som jag gladeligen åkte över halva stan för att träffa, nu har hon även fått en dotter. Har jag ens fått svar på mitt grattis? Knappast. Jag säger att NU MÅSTE vi ju ses! Det var alldeles för länge sedan och två nya liv har berikat oss. Men icke. Inte ett pip. Den andra har så klart massor att göra, resor hit och dit, jobb så klart, och så vidare. Men att träffa oss är tydligen för mycket begärt. Jag blir ledsen. Besviken. Så pass mycket att jag sitter uppe miss i nassen och ältar! Det här är ju ändå personer som jag känt sedan barnsben. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Man tycker att födelsen av ett barn är något att fira... Men nu orkar jag inte hålla på och tjata längre. Varför ska jag lägga energi på folk som uppenbarligen inte tycker min son (och jag själv) är värd att ge några timmar av en dag? Speciellt när två av oss ändå är mammalediga...

Det är tur att jag har nya vänner som bryr sig om och stöttar. Som finns där när man behöver någon att klaga hos, få goda råd eller bara dras med ut. Det är verkligen guld värt!

Nej om man skulle försöka sova en sväng igen då... Så att man orkar med resten av dagen. Maken kom upp för en stund sedan och undrade varför jag satt här. Lätt att förklara det liksom! ;)