Raising Helen

Tittade på Raising Helen, eller Helens små underverk som den heter på svenska, i fredags. Det skulle jag ju inte ha gjort. Jag kan inte se sorgliga filmer längre, jag bölar som en tok. *skyller allt på Éomer* Är så fruktansvärt känslig när det kommer till barn och djur. Speciellt när filmen även väcker oro hos mig själv. Vad skulle hända om jag och min man skulle gå bort? Vem tar hand om Éomer då? Vi har ju inga faddrar eller gudföräldrar då vi inte tänker döpa honom (vi totalt icketroende och känner inte för att hyckla i kyrkan). Ska man skriva ett testamente och utnämna någon som Helens syster hade gjort? Välja någon som är lik en själv och har samma syn på uppfostran? Jag vill så klart inte tänka på sådana här saker, risken att det händer någon är ju liten, men väl finns den där. Oron kan hålla mig vaken på nätterna. Är nog en idé att sätta sig ner och diskutera saken.