Den onda cirkeln

Man kan ju bli knäpp för mindre. Éomer har fortsatt att äta med samma intervall under dagen och knappt sovit en blund förräns nu. Brösten hinner inte med och därför blir han ledsen när han inte blir helt mätt. Han börjar tokgråta, så där otröstligt att tårarna bara sprutar och inget kan jag göra. Försöker med bröstet igen, han bara skriker, snuttar en stund och skriker igen. Känner paniken komma smygande som en kall kåre längs ryggraden. Svetten lackar, tårarna hotar i ögonvråna. Biter ihop, försöker andas lugnt. Jag vet att det bara blir värre om jag låter stressen ta över. Att jag knappt sovit något under natten gör ju inte saken bättre. Till slut somnar liten vid mitt bröst i sängen, efter någon timmes skrikandes och bråkandes och gråtandes. Mest från hans sida. Lite från min. Han sover iaf fortfarande och det tackar jag för. Tillväxtperiod i samband med övertrötthet är ingen hit för en trött mamma. Längtar tills maken kommer hem. Då lämnar jag Éomer i hans vård och går på en promenad med hunden. Avkoppling med ljudbok i en halvtimme. Hoppas att det blir bättre ikväll iom att mannen ska ut på galej med jobbet. Och i morrn ska vi ju träff F och H. Då måste ju snuttisen vara på solskenshumör. :P

Varför kan man inte koppla av en stund då liten faktiskt sover? Ja, säg det. Önskar att vi inte hade packat alla dvd-filmer redan för då hade jag satt på något sorgligt så jag fick gråta en skvätt. Typ Atonement.