Så har ännu en månad passerat förbi utan att man egentligen märkt av att tiden gått. Har fullt upp med att vara mamma och njuta av min underbara son (även om han kanske inte är helt underbar alla gånger). Det är helt sjukt att tänka att för tre månader sedan låg jag på BB, eller ja iaf på uppvaket vid det här laget, totalt avdomnad i nästan hela kroppen. Hade dock inte sett varken make eller son sedan kejsarsnittet. De kom inte till mig förrän vid elvasnåret. För tre månader sedan såg Éomer för första gången världen utanför min mage. Blir lite rörd när jag tänker tillbaka på den dagen. Lite så där lagom skör...
Vilken stilig kille allstå! :)
SvaraRadera