Inte fanns den på buss 639 till Hallstavik idag i alla fall. Bussen innan hade tydligen gått sönder och SL behagade inte skicka ut någon ny, så bussen efter var alldeles full. Lilla jag får stå. Går ganska bra fram till Danderyd där det kommer på en drös människor till och jag hamnar absolut längst bak. Man ser att jag är gravid. Men tror ni att någon reste på sig och erbjöd sin plats till mig med magen i vädret som stånkar och stönar? Nej jag får stå där snällt och vingla fram och tillbaka med fötter som domnar och rygg som värker. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma eller få en gråtattack. Det var så nära att jag ringde sambon och bad honom hämta mig i Söderhall istället, skulle gärna med klar och hög röst säga att jag var på väg att svimma pga att jag var tvungen att stå och att det var så mycket folk på bussen.
Jag har sedan jag var liten intutats att man reser sig för äldre och andra som kan tänkas behöva platsen bättre än jag, i.e. folk på kryckor, gravida och dylika. Jag reser mig för det mesta för andra som behöver sitta. Men vad har jag för det? Tydligen ingenting. När man själv behöver sitta är det inte en jävel som reser på sig. Jag stod där och stånkade och stönade, högröd i ansiktet, svettstinkande och darrig. Men ingen brydde sig. Hade god lust att drasa ner i backen och låtsassvimma. Då kanske någon hade rest sig.
Väl hemma i bilen så brast det. Grät en skvätt och sambon fick trösta. Jag tänker minsann aldrig ge upp min plats för någon annan igen. Jag tycker inte att man ska behöva be om att få sitta. Jag brukar inte vara den som klagar, men den här gången blev det för mycket. Gravidhormoner är inte att leka med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag älskar kommentarer! :)